Skrivscreening

Info om en undersökningsmetod

Ó Björn Adler & Hanna Adler, 2000

Skrivscreening har främst tillkommit för att möta ett pedagogiskt behov av att, i skolan, systematisera iakttagelserna när det gäller elever som uppvisar problem med sitt skrivande. Screeningen bygger, teoretiskt, på modern kunskap inom neurovetenskap samt neuropsykologi. Denna kunskap omsätts här till den pedagogiska vardagen.

Screeningen är avsedd att användas för att utröna vad skrivsvårigheterna beror på samt vilken pedagogisk inriktning man bör ha i hjälpinsatserna.

Skrivscreening har arbetats fram utifrån teorier om att skrivsvårigheters orsak kan brytas ner i olika kognitiva processer. Dessa svårigheter kan påverka förmågan att lära sig skriva obehindrat.

Materialet har främst tillkommit för att användas i en enskild bedömning. I den enskilda formen kan man få betydligt mycket mer information om hur hjälparbetet skall organiseras. När Skrivscreening genomföres enskilt får vi klarare idéer kring elevens speciella problem. Skrivproblem kan ofta ha olika förklaringsgrunder.

Observera att materialet inte är lämpat för att användas som en form av grupptest till alla elever i en viss ålder eller i en klass.

Det blir också viktigt att, vid utredning, inte bara närma sig vad eleven inte kan. Det är ännu mer intressant att utröna med vilken tilläggshjälp eleven klarar det som den annars inte skulle ha klarat. Det är denna information som sedan blir central för den pedagogiska inriktningen i hjälparbetet.

I en bra och allsidig bedömning av skrivförmågan bör också ingå undersökning av läs- och räkneförmåga. Därför bör undersökningen kompletteras med Matematikscreening samt Lässcreening om vi möter en elev som uppvisar problem med Skrivscreening. Då får vi en mer heltäckande och allsidig pedagogisk bedömning.

Skrivscreening undersöker det som direkt har betydelse för förmågan att skriva men den berör också andra funktioner som indirekt kan påverka förmågan att skriva. Det kan då handla om koncentrationsförmåga, förmåga till att skifta uppmärksamhet, arbetsminne samt färdigheter i fin- och grovmotorik. Det handlar också om undersökning av grundläggande perception och öga-hand koordination såväl som spatial förmåga och språklig förmåga.

Skrivscreening är inte ett traditionellt test som är normerat och standardiserat. Istället är denna screening utformad på det sättet att alla elever i angiven ålder förväntas klara alla uppgifter. Om inte eleven klarar en, eller några uppgifter, så är detta ett observandum. Detta bör då föranleda att man går vidare och ytterligare undersöker de funktioner där eleven har haft problem på skrivscreening. En fördjupad bedömning bör då ske i samråd med framförallt skolans psykolog samt skolläkare.

Screening-serien omfattar följande delar:

Lässcreening I

Skrivscreening I Avsedd för ålder 7-9 år

Matematikscreening I

Lässcreening II

Skrivscreening II Avsedd för ålder 11-15 år

Matematikscreening II

Lässcreening III

Skrivscreening III Avsedd för ålder 16-17 år & vuxna

Matematikscreening III

Skrivandet sett i ljuset av kognitiva processer

Själva förmågan att skriva ställer krav på en rad olika kognitiva- och tankemässiga processer.

Skrivsvårigheterna kan ofta ha helt olika förklaringsgrunder. Därför är det viktigt att genomföra en allsidig, strukturerad bedömning som sedan skall ligga till grund för rätt hjälpinsatser.

Begreppet kognition kommer ursprungligen från latin där cognitio = kunskap. Det kognitiva handlar om hur vi handskas med olika slags information. Det handlar om hur individen hämtar in, bearbetar och använder information från omvärlden. Detta omnämns som informationsprocesser.

Informationsprocesserna, som vi människor handskas med, är av åtminstone fyra olika slag:

1. Perceptionsprocessen som inbegriper hur vi tar in information via våra sinnen samt bearbetar och tolkar denna information.

2. Minnesprocessen berör information som vi lär in och lagrar. Det handlar också om de processer som är inbegripna när vi återerinrar, känner igen och använder den lagrade informationen.

3. Tankeprocessen innefattar information som vi funderar över. Den handlar också om hur vi resonerar, analyserar och, inte minst, fantiserar.

4. Språkliga processer inbegriper information som vi tar in, bearbetar och formulerar. Den berör den språkliga kommunikationen där det talade ordet utgör en viktig del.

I själva skrivandet kan vi urskilja olika komponenter som dels berör förmågan att handskas med papper och penna samt även innehållet i den skrivna texten. I det senare kan man dessutom göra åtminstone en distinktion mellan själva skrivkvaliteten och skrivinnehållet. Själva skrivkvaliteten berör främst sådant som handlar om stilen i skrivandet samt eventuella stavfel medan skrivinnehållet mer ser till individens förmåga att få ihop ett meningsfullt och begripligt innehåll.

Vi kan också göra en åtskillnad mellan förmågan att skriva av färdiga texter, t ex från svarta tavlan, eller om det handlar om egen produktion via egna tankar och fantasier.

Motorik och perception ligger nära varandra. En dysfunktion på en grundläggande perceptuell nivå påverkar också det motoriska rörelsemönstret. En specifik störning avseende, t e x visuell kanal, som berör upplevd rörelse i omgivningen kan leda till att individen själv rör sig ryckigt och försiktigt då tolkningen av visuella sinnesintryck blir fragmentarisk. Perceptuella svårigheter kan m a o visa sig även i motoriska problem.

Olika diagnoser som också berör förmågan att skriva

Det finns ett antal begrepp, diagnosbegrepp, runt om i världen för det som kan rubriceras som svårigheter direkt eller indirekt med motorik och handlingar.

Begreppet dysgrafi kommer från nylatin och inrymmer orden dys som syftar på en form av dysfunktion samt det grekiska ordet grapho som kan översättas med ”jag skriver”. Det handlar m a o här i första hand om förmågor som manifesteras i förmåga att använda penna + papper.

I DSM IV (1995) som är diagnoskriterier, utgivna av American Psychiatric Association (APA), rubriceras dysgrafi som skrivsvårigheter.

För att mer formellt ställa diagnosen skrivsvårigheter krävs enligt DSM IV att förmågan att uttrycka sig i skrift, mätt med standardiserade, individuellt genomförda test är klart under förväntad nivå men hänsyn taget till förväntad nivå för personer i samma ålder, med motsvarande intelligensnivå och åldersrelevant utbildning. Störningen i skrivförmågan skall också i betydande grad försvåra skolarbete såväl som andra aktiviteter som kräver förmåga att uttrycka sig i skrift.

Dyspraxi, däremot, beskriver svårigheter i handlande, i själva utförandet, som innefattar mer än bara själva skrivandet. I dess vidaste mening så innefattas här allt som har att göra med att omsätta saker i praktisk handling. Ordet praxis är grekiskt och kommer i sin tur av pra´sso som syftar på att ”göra” eller ”utföra”.

Enkelt uttryckt kan man säga att dyspraxi handlar om svårigheter i handlingsförmågan dvs i förmågan att omsätta t ex en tanke, en intention, till handling.

Det är här av betydelse att skilja mellan störningar som har sin förklaringsgrund i dysfunktion i de sensoriska – och motoriska fälten i hjärnan eller om det handlar om en dysfunktion i högre tankeförmågor som berör intention och handling. Det är vanligt förekommande att även särskilja mellan olika typer av dyspraxi:

· Motorisk dyspraxi

· Verbal dyspraxi

Den motoriska dyspraxin visar sig främst i att individen uppvisar problem med att planera och organisera viljemässiga och ändamålsenliga kroppsrörelser.

Verbal dyspraxi, däremot, syns i första hand som problem med att viljemässigt initiera ljud och sedan sekvensera dessa till ord. Individen får på ett konkret plan uttalssvårigheter. Problemen omnämns också som oral dyspraxi.

Den motoriska dyspraxin delas ofta in i minst ytterligare två undergrupper, nämligen:

1. Ideomotorisk dyspraxi

2. Ideatorisk dyspraxi

Individen har ofta svårt att utföra inlärda gester och handgrepp på muntlig uppmaning eller via imitation, vid det som kallas ideomotorisk dyspraxi. Däremot kan det vara så att önskad gest eller rörelse uppstår spontant. Individen kan dock oftast inte upprepa den igen på uppmaning. Den ideatoriska dyspraxin berör svårigheter att utföra en logisk serie av gester i en sekvens.

Clumsy child syndrom är ett begrepp som i England ofta användes istället för dyspraxi. På den internationella arenan stöter vi på andra begrepp såsom developmental coordination disorder (DCD) som framförallt fokuserar på individens koordinationssvårigheter.

För diagnos som mer fokuserar på koordinationssvårigheterna gäller enligt DSM IV (1995) att prestationer i vardagliga aktiviteter som kräver koordinationsförmåga ligger klart under den förväntade nivån för personer i samma ålder och med motsvarande intelligensnivå. Svårigheterna kan uttrycka sig i påtagligt försenad motorisk utveckling som berör sådant som att krypa, sitta och lära sig gå. Det kan också handla om att individen tappar saker, är klumpig och får problem i t ex olika sportaktiviteter. Det kan också handla om brister i handstil.

Sensory Integration Dysfunction (SID) är ett begrepp som är vanligt förekommande i framför allt USA. Som namnet antyder ligger fokus på förklaring mer i att individen har svårt för att samordna, integrera, olika sinnesintryck (J Ayres, 1988). Dessa svårigheter leder då till att individen också får problem med att snabbt och ledigt utföra viljemässiga, ändamålsenliga handlingar. Ofta rör det sig om individer som är både ”över- och underkänsliga” gentemot olika former av sinnesintryck. Ena stunden kan individen vara överkänslig för starka ljud av ett visst slag, typ ambulanssirener, för att i en annan situation med andra starka ljud inte reagera alls. Det är ej heller ovanligt att möta individer som har en taktil ”över-eller underkänslighet”. Det kan då handla om att inte tycka om att ha kläder på sig med en viss struktur i tyget. Kläder som känns obehagliga mot huden. Det kan också handla om svårigheter att ta emot smekningar och lättare beröring som upplevs som obehaglig medan rejäla kraftfulla kramar kan vara mer okej.

Problem som visar sig i en dysfunktion avseende både motorik och perception kallas ibland också för motorisk-perceptuell dysfunktion (MPD). Begreppet är nära besläktat med DAMP (C Gillberg, 1997) men vid diagnos MPD föreligger ingen avvikelse i uppmärksamhet, avledbarhet eller koncentrationsförmåga.

Olika perspektiv på skrivsvårigheter

I ett biologiskt perspektiv ses svårigheterna i själva skrivandet som ett utslag av en form av biologisk omognad eller dysfunktion. Ofta rör det sig om individer som har generella svårigheter med motorisk koordination av sina rörelser. I vissa fall beror svårigheterna på en påvisbar skada i hjärnan men i flertalet fall är det inte möjligt att påvisa en skada. Både svårigheter med själva skrivandet och kring stavningen har visat sig ha en viss hereditet, ärftlighet. Det finns ofta någon nära släkting med likartade problem. Svårigheterna kan också visa sig i problem med tal, uttal, och visa sig i att individen har svårt för att alstra ljud och sammanfoga dessa i en sekvens till ord och sedan meningar. Vi möter här problem som inte berör handmotoriken utan munmotoriken. Motoriken styrs via motoriska områden i hjärnan medan den ”kinetiska melodin” i rörelserna i första hand regleras via premotoriska områden, som angränsar till motorikområdena. Frontalloberna är sedan inbegripna i den övergripande planeringen (Adler & Holmgren, 2000).

I ett pedagogiskt perspektiv syns skrivsvårigheterna i problem med stavning där individen får massiva problem med att komma ihåg hur orden skall stavas. Vidare syns ofta problemen i att individen har svårigheter att disponera och planera sitt skrivande på ett papper. I en del fall är svårigheterna så stora att individen får problem med att komma ihåg hur enskilda bokstäver ser ut. Därmed uppstår stora svårigheter att forma bokstäver till skrivna ord. Det kan här röra sig om elever som mycket väl kan berätta en historia muntligt men som sedan får massiva problem när historien skall skrivas ner på ett papper. Ibland har individen direkta problem med pennfattningen. Det är inte ovanligt att individer med svårigheter håller hårt i pennan med påföljd att även trycket i skrivandet blir hårt. Detta leder till att eleven snabbt blir trött vid skrivandet.

Inte sällan handlar problemen också om att eleven har markanta igångsättningssvårigheter. Denne kommer helt enkelt inte igång med sitt skrivande trots att det kan finnas en bra historia att skriva om.

I ett psykologiskt perspektiv kan förklaring till skrivsvårigheterna, eller olust att skriva, handla om att individen skyddar sig från upprepade upplevelser av misslyckanden. Det är inte ovanligt att möta en bild av en individ som tidigt, redan i förskoleålder, uppvisar problem med att använda papper och penna. Detta leder ofta till att denne börjar undvika allt ritande och senare även skrivandet. Individen hamnar därmed i en ond cirkel där allt skrivande och ritande undvikes. På detta sätt befästes svårigheterna och denne riskerar att komma ännu längre efter sina jämnåriga. Individer som är medvetna om sina svårigheter, både vad gäller det tekniska innehållet i skrivandet samt innehållet i texten, tappar ofta lusten.

Slutligen, ur ett neuropsykologiskt perspektiv, kan tidiga tecken på problem handla om svårigheter att integrera sinnesintryck. Det kan också handla om problem med öga-hand koordination. Detta kan visa sig i att individen får problem med att klä på sig, äta, rita och skriva samt problem i lekar och olika sporter. Om individen däremot har problem med att komma ihåg hur t ex enskilda bokstäver och siffror ser ut, formkonstans, kan detta visa sig i att tidigare inlärda former verkar som nya om de förekommer på ett annat sätt, i ett annat sammanhang, än när de lärdes in. Individer som har problem med spatiala relationer vänder vid skrivande på siffror och bokstäver exempelvis b och d vilket tydligt påverkar stavningen. Ytterligare exempel på neuropsykologiskt perspektiv på skrivsvårigheter kan handla om problem med auditiv perception som då påverkar stavningen på så sätt att individen har svårt för att höra hur de enskilda orden uttalas på ett korrekt sätt och därmed också hur de skall stavas.

I skrivandet finns en komponent som handlar om samordning av motorik men det finns även andra aspekter som berör högre kognitiva processer. Svårigheter på denna nivå manifesteras i planeringssvårigheter som bidrar till att individen får problem med att få till en sammanhängande berättelse. Det kan också handla om ”minnesstörningar” eller problem med uppmärksamhet och koncentration. Då orkar individen inte koncentrera sig tillräckligt länge för att skriva ner ord och längre texter. Det har ,erfarenhetsmässigt, visat sig att den senare förklaringsgrunden är vanligt förekommande. Det kan m a o se ut som problem med finmotoriken men istället främst handla om uppmärksamhets– och koncentrationsproblem.

I denna del har vi berört olika perspektiv på skrivsvårigheter. De påvisbara, direkta orsakerna till skrivsvårigheter, är svåra att skilja ut från det som egentligen mer handlar om olika former av tecken på svårigheter som individen visar upp. Här krävs det en tvärvetenskaplig, fördjupad, bedömning för att tydligare kunna uttala sig om orsakerna till problemen.

Vanliga tecken på skrivsvårigheter

Tecknen på skrivsvårigheter och andra problem med motorik och handlande är många. Precis som vad gäller läsning och räkning kan vi även här urskilja en indelning i direkta- och indirekta tecken:

Direkta tecken

· Skrivna symboler, ofta siffror och bokstäver som är felvända eller roterade

· Problem med pennfattning

· Ingen tydlig handdominans; problem med båda händer dvs ingen hand är tillräckligt bra

· Svårigheter med att avväga kraften vid skrivande; antingen för svagt eller för hårt tryck

· Problem med att planera och disponera ett olinjerat papper

· Dåligt ”flyt” i skrivandet

· Långsam i skrivandet

· Många stavfel

· Problem med att skriva symboler som hämtats ur minnet; vanligtvis siffror och bokstäver

· Problem med att kopiera färdigskrivna symboler

· Problem med att kopiera ord eller text

· Svårt med att skriva ner ord/text från muntlig diktamen

· Svårigheter att skriva ner information från ”svarta tavlan” i klassrummet till ett eget papper

· Problem med att skriva en sammanhängande berättelse

· Problem med riktning, främst höger respektive vänster, vid skrivandet

· Svårigheter med rätt sekvens av bokstäver så att t ex ras blir sar

När det gäller skrivsvårigheter så är de indirekta tecknen om möjligt ännu fler än vad som gäller för både lässvårigheter och räkneproblem. En stor grupp av dessa indirekta tecken är sammankopplade med viktiga milsstolpar på individens väg mot vuxet liv som vid dysfunktion inte uppnås i förväntad ålder. Därför blir anamnesen, beskrivning av individens historia, extra viktig när vi möter vuxna med skrivsvårigheter.

· Indirekta tecken

· Allmänt klumpig, stöter i saker, ramlar

· Svag kroppskännedom

· Svårt med balans & koordination

· Svårt med att rita och måla

· Ofta problem med ”milstolpar” typ lära sig gå, äta själv med kniv och gaffel, lära sig cykla, lära sig simma

· Tidiga problem med att klä på sig själv

· Långsamhet och tvekan i aktiviteter

· Allmänt svårt med planering av aktiviteter

· Som barn ofta stått vid sidan om och tittat på vid lek

· Försiktighet i relationer; tycks inte riktigt ”passa in”

· Svårt för att minnas instruktioner; problem med arbetsminne

· Problem med uppmärksamhet, koncentration och impulskontroll

· Ojämnhet i prestationer där individen behärskar en färdighet ena dagen för att misslyckas nästa dag

· Svårigheter med rumsliga begrepp såsom: ner, upp, i, in, före, bakom och efter

· Undviker skrivandet

· Dålig motivation

· Bristande självkänsla

· Långsamt tal; främst hos äldre

· Svårt med att kontrollera, moderera ljudnivå samt rytm, hastighet och intonation i talet

· Problem med att forma ljud och sätta samman i en sekvens till hela ord

· Svårt med bearbetning av större informationsflöde

· Överkänslighet för höga ljud, eller underreaktioner

· Överreaktioner på speciella lukter eller tvärtom; okänslighet för obehagliga dofter

· Ofta också problem med läsning och/eller matematik

· Finns ofta motsvarande problem hos släktingar

Bland de indirekta tecknen finns ett stort antal (J Ayres, 1988) som kan hänföras till olika former av integrationssvårigheter. Problemen kan visa sig i att individen inte uppnår de viktiga milstolparna i rätt ålder eller att denne under- respektive överreagerar på olika stimuli från omgivningen.

Ögonkontakt och god förmåga till att följa personer eller föremål med blicken brukar ses som ”goda tecken” i en normal utveckling. När det gäller individer som är sena i sin utveckling är det inte alls ovanligt att den goda blickkontakten kommer först i ettårsåldern. Ofta rör det sig om barn som också ganska sent i förskoleåren ”lär sig” att njuta av kramar och smekningar. De tar då igen det som de missat under de första levnadsåren.

Låt oss nämna ytterligare några indirekta tecken som är hämtade från de tidigaste barndomsåren:

· Uppfödningsproblem

· Repetitivt beteende, upprepar sig i aktivitet

· Problem med att lära sig krypa och/eller gå

· Undviker konstruktionslek typ lek med duplo/lego

· Hög motorisk nivå; rör armar och ben hela tiden

· Sent tal; enstaka ord fram till 3 års åldern; svårt med uttal; förstår ofta mer än vad han/hon kan säga

· Svårigheter med att titta på saker som det leker med; problem med blickkontakt

· Stora svårigheter att lära sig nya saker typ rita, fånga boll eller cykla

· Över- eller underkänslighet för ljud och/eller beröring

· Hög emotionell stress; ängslighet vid nyheter, nya situationer

Vi har här berört olika tecken på skrivsvårigheter och då även sådana tecken som ligger i periferin till skrivningen och stavningen men som ofta brukar beröras när vi pratar om skrivsvårigheter. Problemen kan visa sig i en viss allmän ”klumpighet” i motorik. De kan visa sig i problem med grovmotorik och/eller finmotorik. De kan också framträda i balans- och koordinationsproblem men självklart också på en högre kognitiv nivå. Då handlar det mer om problem med intentioner och planerade handlingar. Svårigheter på denna nivå syns ofta på ett indirekt sätt också i problem med motorik, motorisk handling.

Ett diagnostiskt perspektiv på begreppet dysgrafi

I det konkreta hjälparbetet blir det viktigt att anlägga ett diagnostiskt perspektiv där det inte bara handlar om att utreda hur allvarliga läs- och skrivsvårigheterna är. Det blir ännu viktigare att analysera fram orsaker till svårigheterna. Det är ju den senare insikten som skall ligga till grund för det pedagogiska arbetet i vardagen.

Svårigheterna måste ses i ett helt sammanhang där vi inte förleds att titta på individens skrivförmåga isolerat som ett tekniskt undervisningsproblem. Misslyckanden i skrivutvecklingen påverkar i högsta grad individens självbild och hela personlighetsutveckling.

Deuel (1994) har delat in begreppet dysgrafi i tre undergrupper. Detta är en användbar indelning:

1. Dyslektisk dysgrafi

2. Dysgrafi som beror på motorisk klumpighet

3. Dysgrafi som beror på brister i rymduppfattning

När det gäller dyslektisk dysgrafi så finns markanta svårigheter att producera spontan text (fri skrivning). Stavningsförmågan avviker också starkt från det normala. Förmågan att kopiera en text, däremot, är ofta intakt och vid ”finger-tapping” på ett neuropsykologisk test presterar individen ofta normala resultat vad avser hastighet (speed). (Tapping finns som test i olika varianter som t ex knacka med hand, finger eller med penna)

Dysgrafi som beror på motorisk klumpighet visar sig i att individen får problem med fri-skrivning men även vid kopiering av en text. Resultat på ”finger-tapping” brukar också vara subnormalt!

Dysgrafi som beror på brister i rymduppfattning visar sig i svårigheter i det spontana, fria skrivandet, och problem med stavning men också i svårigheter att kopiera en text! Däremot brukar resultat på ”finger-tapping” vara normalt!

	Fri-skrivning	Stavning	Kopiera text	Finger-tapping
Dyslektisk dysgrafi	Problem	Problem	Normalt	Normalt
Dysgrafi- motorisk klumpighet	Problem	Normalt	Problem	Problem
Dysgrafi– problem rymd-uppfattning	Problem	Normalt	Problem	Normalt

Figur 1: Olika former av dysgrafi

Förekomst

Vanligtvis användes idag frekvenssiffror som varierar mellan 2 och 10 %. Ofta rör det sig om blandformer där skrivsvårigheterna är en del utav flera svårigheter som tillsammans ger blandade inlärningssvårigheter. Det är inte ovanligt att det rör sig om åtminstone en individ i varje skolklass. Vanligtvis diagnosticeras inte svårigheterna ”bara” som dysgrafi. Idag används mest frekvent diagnoserna Dyspraxi samt MPD (motorisk-perceptuell dysfunktion).

Portwood (1999) anger att ca 5 % uppfyller diagnoskriterierna för dyspraxi.

”Dyspraxibegreppet” fokuserar vanligtvis mest på problem kring handmotorik samt därefter i fallande skala; grovmotorik, finmotorik (övrigt), inlärning samt visuo-perceptuell förmåga.

Gillberg (1997) anger 7-10 % med diagnos MPD (Motorisk-perceptuell dysfunktion).

Hur ser då könsfördelningen ut? Flertalet studier anger frekvenssiffror om

70-80 % pojkar. De olika diagnoserna fokuserar dock på olika delar av motoriken varför det är svårt att skapa en enhetlig bild.

Artikelförfattare:

Björn Adler & Hanna Adler Upp

Leg psykologer/Specialister i neuropsykologi/

Specialister klinisk psykologi/

Leg psykoterapeuter