Affect Scale (AFS)
-en presentation
av en affektskala och en teori
© B Adler & H Adler, 2000
Affect Scale (AFS) är ett instrument som utvecklats för att underlätta och systematisera bedömningen av en individs affektuppsättning. Skalan screenar affektiva störningar varvid vi traditionellt avser depression och/eller mani. Skalan lämpar sig också väl för att undersöka affektobalans vid andra typer av psykiska störningar. Den är utprovad på svensk befolkningsgrupp och använd som diagnosinstrument vid:
- Depressionstillstånd
- Ångestsyndrom
- Personlighetsstörningar
- Neuropsykiatrisk problematik
- Utbrändhetssyndrom/Kroniskt stressyndrom
Affect Scale bygger på Silvan S Tomkins teorier (1962, 1963) om nio grundaffekter i ett affektsystem. I skalan har vi byggt på med att även undersöka grundaffekternas motsatser. Skalan, slutligen, utmynnar i en Affektfaktor som beskriver och sammanfattar balansen mellan positiva- och negativa affekter. Skalan består av 54 påståenden/items varav 3 på varje affekt (totalt nio affekter) samt 3 på varje affekts motsats.
Affect Scale tar ca 10 minuter att genomföra. Skalan finns i pappersversion men är även datoriserad.
AFFEKT, EMOTION & KÄNSLA
Ordet affekt kommer utav det latinska ordet affectus som betyder ”sinnestillstånd” eller ”stämning”.
Emotion är ett ord som ofta används synonymt med ”känslor”. Ordet kommer från det latinska verbet motere som betyder ”att röra sig”.
Att vår inre värld av känslor också starkt påverkar vårt välbefinnande är ett allmänt känt faktum. Känslorna finns inom oss och gör sig påminda även om vi försöker bortse från dem. Ofta blir de extra starka och otyglade när vi försöker trycka tillbaka dem, när vi inte vill kännas vid dem. Man kan med fog säga att det är på egen risk som vi nonchalerar dem.
Känslorna spelar en minst lika stor roll som förnuftet när det gäller att fatta beslut och handla. Man kan utan överdrift påstå att känslorna tjänat oss människor som en god vägvisare under vår långa utveckling.
Bakom varje känsla har under evolutionens gång vuxit fram färdiga handlingsmönster som varit betydelsefulla för vår fortlevnad.
I varje känsla finns en rörelse och en beredskap för handling. Några av dessa känslor är universella medan andra har utvecklats för att skapa det unika hos var och en av oss människor. De utgör därmed en viktig del av vår personlighet.
Känsla och förnuft anges ofta som två motpoler även om de i verkligheten främst lever i harmoni. När känslorna svallar över så ”dränker” de den förnuftsmässiga sidan och vi har då svårt för att ”tänka klart”. Oftast är det just känslorna som får övertaget och hindrar den rationella sidan inom oss. För att förstå varför det är på detta vis så måste vi närma oss teorierna om hur hjärnan utvecklats under evolutionens gång.
EMOTIONERNA
Känslocentrum, i hjärnan, har utvecklats på ett sådant sätt att det omsluter den övre delen av hjärnstammen. Den senare utgör en av de ursprungliga, ”primitiva”, delarna av hjärnan som reglerar de grundläggande livsfunktionerna såsom andning och ämnesomsättning. Den medverkar också i koordination av reflexmässiga reaktioner och rörelser.
Känslocentrum uppstod via nya
cellskikt i de delar som omsluter den övre delen av hjärnstammen. Här de bildar
en kant, eller valk, mot den senare. Detta centrum för vårt känsloliv benämns
det limbiska systemet. Ordet kommer
från latinet och betyder just valk.
Ursprunget till vårt känsloliv finner vi i luktcentrum i hjärnan (D Goleman, 1997) som varit viktigt för vår överlevnad. God och ätlig mat väckte välbehag medan farlig mat kunde väcka känslor av äckel och avsky. Luktsinnet är än idag ett mycket direkt sinnesorgan där vi har en omedelbar koppling mellan det som vi upplever med vårt luktsinne och det som vi känner. Intryck som når oss via syn, hörsel och även känsel når oss på ett mer sofistikerat sätt via
omkopplingar och integreringar i hjärnan innan de når vårt medvetande. Dessa sinnesintryck är därför inte lika snabba och direkta som just luktsinnet.
Våra känslor har olika uttrycksformer. De flesta av emotionerna är lugna och finstämda, välbalanserade, och hör ihop med alldagliga upplevelser. Känsloutbrotten avtar vanligtvis med stigande ålder under barndomen. Men utbrotten i form av ilska och vrede tenderar istället att bli längre uppåt skolåren. De ändrar karaktär i takt med att barnet lär sig att tala, tänka och handla. Därmed kan de också lättare kontrolleras och döljas när detta behövs.
Känslorna, i stunden, kan bli för starka. Vår förmåga att känna oss skamsna, att skämmas, reglerar ofta situationer där vi blivit alltför känslosamma. Vi pratar kanske, i ren glädje, för högt med någon på biblioteket. Plötsligt kommer vi på att vi är lite för högljudda, vi blir tysta och skäms. Skammen är en av våra viktigaste affekter. Den hjälper oss att reglera bland annat avstånd och känslomässig intensitet i mötet med andra människor (D L Nathanson, 1992).
Oro är en annan känsla som är nära besläktad med ångest. Den föregår ångesten och är kopplad till vår instinktiva försvarsberedskap. Oron, i måttlig form, hjälper oss att vidta nödvändiga säkerhetsåtgärder och är därför betydelsefull för vår överlevnad. Att använda cykelhjälm, brandvarnare eller sätta på ett tidur på kaffekokarens kontakt kan ses som konstruktiva lösningar på konkreta faror i vardagen. Oron är som regel bra, om den inte direkt övergår i ångest. Den gör oss mänskliga och får oss t ex att vara rädda om varandra i en kärleksrelation. Den stärker också familjebanden. När vi, konstruktivt, oroas över någon nära anhörig som blivit sjuk hjälper oron oss att känna en medkänsla, eller empati. Det är först när oron inte längre har sin grund i verkliga faror utan lever sitt eget liv via rena fantasibilder, som skapats av ett överkänsligt alarmsystem, som vi får problem. Kroppen har nämligen ingen förmåga att skilja mellan vad som är falskt alarm och vad som är ”riktig” fara. Om vi på flygplanet, efter att ha hört och läst om säkerhetsföreskrifterna, blir så oroade att vi börjar fantisera om olika tillbud som kan inträffa, och går in för att bara lyssna på avvikande ljud som kan indikera fara, så ”låses” hjärnan fast i orons tankebanor. Oron kan då ”vandra över” i mer ogripbar ångest. Det är just det oprecisa och ogripbara som är ångestens kännetecken. Ibland talar vi om ”fritt flytande ångest” och menar då vanligtvis att ångesten, känslorna, helt har övertaget över det förnuftsmässiga. Då blir det svårt att via förnuftet tala oss själva tillrätta.
Känslorna låter sig inte fångas på samma sätt som man fångar en tanke. Ofta föds känslorna i en relation, i ett berättande eller när vi lyssnar på någon. De förändras sedan efterhand, i relationen, i takt med att individen får nya associationer som i sin tur föder nya känslor.
Känslorna tycks ibland leva sitt eget liv men de är framförallt kopplade till våra drifter samt kognitiva processer.
Utifrån ett kognitivt synsätt säger vi att det framför allt är tankar i en situation som väcker känslor. Inte tvärtom! Det är dock förmågan att uttrycka och känna känslor som blir vår personlighet. Det blir detta som vi också förmedlar till andra.
Känsloupplevandet ger oss också ett rikare inre liv under förutsättning att det inte, som när ångest framträder, tar helt överhand. Då blir vi istället fångar i våra känslostormar.
Känslorna uppträder inte ensamma utan ingår i ett större sammanhang där de påverkas av och även påverkar språket, tänkandet, varseblivningen och även motoriken (H Carlsson, 1987). Utvecklingen av känslorna står i nära samband med utvecklingen inom det kognitiva området och binds samman med hjälp av talspråk och tänkande.
Känslorna byggs upp av individens erfarenheter och påverkas starkt av dennes tankar. De genomgår därmed en förändring över hela vår levnad men sammanflätas samtidigt i kognitiva strukturer. Dessa är inget annat än föreställningar, eller förutfattade meningar, om händelser som dyker upp och som lagrats som en typ av schema. När t ex Kalle, som alltid haft svårt med matte, sitter vid sin bänk och precis skall påbörja ett skriftligt prov i matematik, rusar båda tankar och känslor fram. Kalle tänker att detta klarar jag inte. ”Som vanligt kommer jag att misslyckas! Jag är totalt misslyckad! Jag kommer att bli ett åtlöje för alla!” Kanske börjar Kalle känna olust och oro som snabbt går över i ångest. Känslorna har nu tagit överhand och Kalle kan lätt drabbas av ”panikkänslor”. Han vill bara resa sig upp och springa bort från denna obehagliga situation. Denna upplevelse av misslyckande med åtföljande panikångest generaliseras lätt. Den kan plötsligt dyka upp i helt andra situationer, t ex när Kalle spelar fotboll. Egentligen är han duktig i fotboll men vid några tillfällen under matchen gör han ett par enkla misstag. Tidigare under dagen har han misslyckats på ett prov i matematik. Blixtsnabbt drabbas han av samma ångest som han kände under provet. Han får panikkänslor och vill bara springa ifrån fotbollsplanen. Han känner sig misslyckad och tänker kanske: ”Jag är helt värdelös! Inte nog med att jag är dålig i matte, jag kan inte heller spela fotboll! Jag gör mig bara till ett åtlöje!”
I exemplet med Kalle är ångesten
som han ”drabbas av” knuten till en känsla av skam. Han känner att han är misslyckad och att han gör sig till
åtlöje. Det är därför han skäms. Vid oro och ångest för att flyga handlar det
däremot mer om att ångesten har sitt ursprung i en rädsla. Här kan individen vara mer rädd för att råka ut för en
katastrof. Av dessa exempel finner vi att oro och ångest har olika
förklaringsgrunder.
Affekter
Emotioner
Sinnesstämning
Figur 1.
Känslornas tre nivåer
Emotionerna föregås av affekterna. De senare handlar om kända mönster av biologiskt beteende. De finns oftast innan vi märker av dem. De lever mellan kropp och själ. Affekterna består av kroppsliga reaktioner och är extremt smittosamma. När vi är jätteglada och skrattar brukar detta ofta leda till att även andra i vår omgivning ”smittas” av glädjen.
Känslor som löper varaktigt över längre tid brukar vi benämna som sinnesstämning. Vi kan vara ”dämpade” i vårt sinne en längre tid, kanske flera dagar men affekter som berör ledsnad har en betydligt kortare varaktighet.
AFFEKTERNA
Vi har tidigare nämnt att våra affekter är starkt smittosamma. De är sådana till sin natur att de förstärker de stimuli som utlöst dem. Vi kan därmed säga att affekterna gör bra saker bättre och sämre saker sämre. När vi är arga så tenderar denna känsla att ytterligare förstärkas efterhand som vi känner ilska. På samma sätt förstärks glädjen. Den smittar av sig på andra men den smittar också oss själva så att vi blir ännu gladare av att känna oss glada.
Det finns en rad olika
teoribildningar som beskriver olika affekter i den mänskliga repertoaren.
Troligen är dock Silvan S Tomkins beskrivning av nio grundaffekter (D L
Nathansson, 1992) den mest tongivande i dag. Indelning görs i positiva, neutrala och negativa
affekter.
Positiva affekter 1.
Intresse-upphetsning
2.
Förnöjelse-glädje
Neutrala affekter 3.
Förvåning-överaskning
Negativa affekter 4.
Vrede-ilska
5.
Rädsla-skräck
6.
Kval-bedrövelse
7. Skam
8.
Avsky
9.
Avsmak
Figur 2. Nio grundaffekter
Under våra tidigaste barndomsår lever affekterna åtskilda. Efterhand utvecklas de dock till att bli allt mer komplexa och bildar till slut unika mönster av känsloreaktioner hos var och en av oss människor. Det är detta som blir våra olika personligheter.
Varje affekt har sin egen tidsprofil och påverkar och engagerar hela kroppen. Man har funnit att intresse, vrede, avsky, avsmak och förvåning kan observeras mycket tidigt under spädbarnstiden. Affekten skam, däremot, uppträder inte förrän i slutet av första levnadsåret. Denna affekt är knuten till vår förmåga att skämmas vilken förutsätter en viss kognitiv och känslomässig mognad för att kunna framträda.
Bland de positiva affekterna märks glädjen tydligt. Vi visar vanligtvis glädjen genom att le. Det kan vi göra i vår ensamhet över ett glatt telefonbesked och vi kan också göra det mot den som ger oss en komplimang. Glädjen som affekt anses vara en av de lättaste att identifiera. Den är betydligt lättare att upptäcka än många av de negativa affekterna.
Intresse är den andra av de två positiva affekterna. Vi visar denna affekt genom att främst höja på ögonbrynen. Blickkontakt är i sig extra intresseväckande. Affekten intresse ger bra grund för en höjning av uppmärksamheten och utgör därmed en viktig grund för vår utveckling.
I den neutrala zonen möter vi den ”häpnadsväckande” affekten förvåning. Den är neutral i den meningen att den varken är positiv eller negativ. Den kan dock bli laddad med det ena eller det andra. Den som avskyr överraskningar kan från början ha haft mycket tråkiga och negativa upplevelser kopplade just till överraskningar som ledde till affekten förvåning. Annars har ”förvåningen” den egenheten att den ”rensar” hela vårt system på affekter, även de negativa. Den rensar hela systemet på vad som fanns i det.
I
Tomkins affektmodell är de negativa effekterna sex till antalet. Att vi har
fler av dessa jämfört med de positiva tros ha att göra med vårt behov av dessa
för vår överlevnad sett ur ett evolutionsperspektiv.
Fruktan eller rädslan är
en stor och viktig affekt som lätt blandas med andra affekter. Ofta är det så
att fantasierna, inte minst barnens, är långt mer skrämmande än verkligheten.
Det är viktigt att ge barnen orden och begreppen för att kunna bemästra sin
rädsla. Svårigheter med att hantera rädslan, där skräckinjagande fantasier tar
överhand, vandrar lätt över i ångest eller tvångsmässigt beteende. Individen
söker då, via struktur, hantera osäkerhet och rädsla.
Kval och bedrövelse är affekt som har en betydligt längre tidsprofil än t ex rädslan. Obehaget i affekten kval-bedrövelse utlöses av konstant plåga eller olust som till slut löser ut affekten. Det kan bli så att denna affekt snabbt aktiveras igen när vi utsätts för situationer som varit varaktigt plågsamma och obehagliga. Affekten kval-bedrövelse kan hindra andra affekter från att komma fram.
Vreden är en affekt med kort tidsprofil. Den har ofta föregåtts av obehag en längre stund. Till slut så ”rinner bägaren över” och vi blir öppet arga. Vreden varar oftast en kort stund men kan ”underhållas” genom att vi kommer på nya oförrätter under ett gräl eller på annat sätt ger vår ilska nytt bränsle. De som har problem med att visa sin ilska brukar vanligtvis vara lyhörda för ilskan och känner igen denna men stänger sedan av istället för att släppa fram ilskan. Med olika typer av strategier kamoufleras affekten ilska. Den kan finnas men vara tillbakahållen och mer synas i en form av allmän irritation. Många människor har svårt för att känna igen ilskans ansikte när den inte visas tydligt i ett högrött ansikte, fäktande armar och skrik.
Avsky och avsmak är två affekter som anses ha en lång och viktig roll i vår utveckling till primater. Båda affekterna anses vara driftsunderstödda på det viset att vi t ex i utvecklingen snabbt behövt göra oss av med giftiga saker. Vi grimaserar och spottar ut det som inte smakar bra. Dessa affekter är så starka att blotta minnet av något äckligt räcker för att det skall påverka matlusten i nuet på ett påtagligt sätt. Avsky och avsmak aktiveras lätt vid konflikter, separationer eller skilsmässor. Vi mår illa som en effekt av affekterna och då söker vi oss bort från andra. Vi drar oss undan gemenskapen. I en konflikt är det inte ovanligt att möta någon som säger: ”Jag avskyr dig!”
Den sista av de negativa affekterna, skammen, är en av de viktigaste och märkligaste. Som affekt har den betydelsen att reglera de positiva affekterna. Skammen stör vårt tänkande. Vi rodnar och ofta kan vi stamma och bli nervösa. Skammen ”triggas”, sätts in, när vår visade glädje eller upphetsning blir för stor. Den kommer fram när glädjen blir större än vad de sociala normerna tillåter. Det är då vi skäms och drar tillbaka en del av våra alltför positiva känslor. Att vi upplever skam anses vara det pris som vi måste betala för att ha en civilisation, att vara människor. Utan denna affekt skulle vi inte lika lätt anpassa oss till sociala regler och tabun.
I modern självpsykologi fokuseras starkt på individens förmåga till självreglering (F Skårderud, 1999). Ett sammanhängande själv kan ses som ett grundläggande behov för oss alla människor. Symtom, som uppträder under psykisk ohälsa, kan ses som ett försök att förstärka självkänslan och hela sig själv. Det är när vi mister kontakten med, eller tvivlar på giltigheten hos de egna känslorna och affekterna som symtomen på psykisk störning träder fram. Störningarna kan närmast förstås som urspårad vitalitet.
Hur hänger skuld och skam ihop? Att känna och uppleva skuld, ha skuldkänslor, är ingen affekt! Skulden handlar om skammen men kopplad till en händelse där man handlat fel. På detta sätt är skulden överordnad skammen. Den handlar om ett reflekterande över skammen, att vi skäms, och därför utvecklas den efter att skammen etablerats. Skammen handlar oftast om att skämmas över sig själv, sin otillräcklighet.
Stoltheten kan ses som motpolen till skammen. Till skillnad från när vi skäms så ger stoltheten en känsla av att vilja visa upp sig. I upplevelsen av att få känna sig stolt ligger en avsiktlig, målinriktad, strävan eller längtan som efter hårt arbete går i uppfyllelse. Det blir viktigt att lära sig längta och sätta upp mål. När de uppsatta målen uppnås leder detta till att individen upplever affekten glädje och denne kan därmed känna sig stolt. När vi ger beröm är det viktigt att detta är kopplat till en strävan, ett mål hos individen. Annars får berömmet inget värde. Det blir då bara ord som sägs utan känslomässigt innehåll.
AFFEKTUTVECKLINGEN
Affekterna utgör den primärt motiverande kraften. Affekterna ger från början spädbarnet information om hur det skall förhålla sig till omvärlden och denna får samtidigt information om innehållet i barnets känsloupplevelser. Detta blir förutsättningen för samspelet, kommunikationen, med omgivningen, som det yngre barnet successivt bygger upp.
Det tidigaste affektiva utbytet sker som regel genom att modern imiterar barnet affekter som hon uppfattar via ansiktsuttryck eller kroppsrörelser. Denna process kallas för intoning (D Stern, 1991). Intoningen är mer än bara imitation. Den sker till stor del omedvetet och nästan automatiskt. Den handlar om att ”spegla” affekterna från spädbarnet. På detta sätt lär sig det lilla barnet om sina olika affekter via spegling genom någon nära vuxen som kan ge tillbaka delar av affekten. Förmågan till intoning kan också ses som en förutsättning för förmåga till empati.
Under de första två levnadsåren sker främst ett utlevande av affekterna via direkt skratt, gråt, skrik. Det yngre barnet har ingen förmåga att, via ordet, klä affekterna i enkla grundkänslor. Detta sker först från 2-årsåldern då barnet kan säga: ”Jag är arg”. Under denna period i vår levnad lever barnet fortfarande först ut sina affekter, känslor, för att därefter kunna benämna de mer grundläggande känslorna i enkla ord.
Under den tredje utvecklingsperioden, från 6 till 11 år, blir affekterna mer knutna till emotionerna. Det som sker med känslorna kan nu tydligare också beskrivas i ett sammanhängande händelseförlopp. I denna berättelse kan nu individen inte bara berätta en historia i olika delar utan även beskriva olika känslor som avlöser varandra i berättelsen. Vi kan t ex höra en 12-åring berätta: ”När jag kom in i rummet blev jag först så väldigt förvånad över att Axel också var där. Jag fann mig snabbt och blev istället arg på Axel för att han inte ringt mig. Men det slutade med att vi kramade om varandra i glädje över att vi inte setts på så himla lång tid!
I den fjärde och sista perioden som sträcker sig från 11-års ålder och uppåt, fulländas affektutvecklingen genom att den empatiska förmågan allt tydligare träder fram. Empatin består här i att individen kan se och förstå att vi kan ha helt olika tankar, känslor och upplevelser av liknande situationer. Att t ex säga: ”Jag förstår hur du tänker och känner, för jag har själv varit i en liknande situation” är inte empati! Det är istället en form av överidentifiering där individen har svårt att skilja mellan det som man själv upplevt och det som den andre gjort. Att klara av att inte överidentifiera sig kräver nästan omänskliga egenskaper. Många menar att det inte är möjligt att hela tiden befinna sig i detta stadium då vi människor inte, fullt ut, klarar att befinna oss i ett tillstånd där vi har olika upplevelser samtidigt som vi skall orka hålla kvar närheten och intimiteten i kontakten. Här krävs ett näst intill gudomligt förhållningssätt till andra där vi inte på någon punkt känner oss hotade.
Formal-operationell period Affekterna knyts till och
(11 år och uppåt) utvecklar
den empatiska
förmågan
Operationell period Affekterna är
kopplade
(6-11år) till
emotionerna
Pre-operationell period Förmåga att klä affekterna i
(2-6 år) enkla grundkänslor
Senso-motorisk period Utlevande
av affekterna
(0-2 år)
Figur 3. Utvecklingen av affekter kopplad till
Jean Piagets utvecklingsstadier.
Affekterna
är i stor utsträckning relationsinriktade. De föds i relationer eller när vi
relaterar i tankarna till någon speciell person. Vi kombinerar våra nio
affekter på ett högst personligt sätt, varför det alltid blir viktigt att titta
närmare på varje individs erfarenhet av t ex vrede, glädje och sorg. Vi måste
helt enkelt närma oss varje individs historiska referenser. Det finns dock, i
affekterna, grundläggande kvaliteter som är mer allmängiltiga.
Affekterna är förlöpare till det som blir våra tankar, känslor och handlingar och vi kan urskilja tre olika nivåer i denna gestaltning:
En
tvååring leker på ett grönområde. Mamma sitter på en bänk och läser en bok. Då
och då tittar hon upp för att se var Kalle är. Hon ser att Kalle rullar ner för
en liten gräskulle 20 meter längre bort. Plötsligt fångas Kalles uppmärksamhet
av en rutschkana som ligger ytterligare 50 meter längre bort. Kalle reser sig
upp och börjar springa mot kanan. Efter att ha sprungit 10-15 meter stannar
Kalle upp och vänder sig mot mamma som sitter på en bänk och läser. Vad händer
med Kalles tankar och känslor?
- På känslomässig nivå känner Kalle oro över att vara på väg så långt bort från mamma.
- På handlingsnivå sker det att Kalle stannar upp och vänder sig om och tittar på mamma som sitter på bänken och läser.
- På kognitiv nivå löser barnet sitt problem med att vara för långt bort från mamma genom att antingen ropa på mamma eller springa tillbaka.
Efterhand, i barnet utveckling, bildar affekterna alltmer komplexa och sammansatta mönster som är unika för var och en av oss. De känsloreaktioner som uppstår i olika livssituationer utgör blandformer mellan våra olika affekter.
FÖRSVAR MOT FÖR STARKA KÄNSLOR
Under evolutionens gång har det hos oss människor utvecklats inte bara system för att ta in information. Vi har under utvecklingens gång också behövt olika typer av skydd eller försvar mot alltför starka känslor. När det är som bäst använder vi oss av ett flexibelt system med en mångfalld olika skydd som endast sätts in då de verkligen behövs. Dessa försvar, som vi skall beröra här nedan, får inte aktiveras av bara fantasiupplevelser utan skall ha en verklig grund. I annat fall blir de inte funktionella utan utgör istället hinder för individens utveckling.
Psykets självförsvar aktiveras oftast när konflikter och känslor av skam och skuld hotar den psykiska balansen. Detta är ofta processer som är automatiska och mer eller mindre omedvetna. Skam är liksom avsky och avsmak affekt som är tydligt relationsinriktad. Alla föds de i relationer med andra människor och de reglerar sådant som handlar om närhet och avstånd till andra. Konkret fungerar dessa tre affekter på det viset att de ökar avståndet till andra. Skammen är svår att bära om den blir för stark. Det kan vara svårt att bära en upplevelse som denna: ”Man borde skämmas för att man inte är lika bra som andra, att man inte är lika intelligent, att man är värdelös och äcklig”. Det är då, när skammen blir för stark, som försvar för att avvärja skammen aktiveras (D L Nathanson, 1992). De olika försvarsstrategierna avspeglar närmast skilda barndomsvillkor och livserfarenheter:
- Att dra sig undan. Denna form visar sig i att individen drar sig undan, sänker blicken och biter sig i läppen. Kanske tar man också till en standardfras såsom ”Jag gör så här för att jag är dum!”
- Att undvika. Individen gör allt för att inte hamna i situationer där han/hon känner skam. Individen försöker dra uppmärksamheten bort från det som kan leda till skamkänslor. Smärtan från skammen kan också hållas på avstånd med ett överlägset beteende, arrogans och bristande hänsyn till andra. Bakom avund och svartsjuka finns ofta skammen.
- Att attackera andra. Bortsett från alla former av fysiskt våld och skadegörelse är vi människor mycket uppfinningsrika då det gäller att få övertaget över andra. Istället för att skämmas över sina svagheter kan individen istället gå till attack mot någon som är svagare och underlägsen. Metoderna är många. Ofta användes förtal, föraktfullt avvisande, ironi, överlägset beteende samt förtryck och ovänlighet som skydd mot att själv uppfyllas av skamkänslor.
- Att attackera sig själv. Man kan avvärja hån från andra med efterföljande skamkänslor genom att föregripa och avleda skam och därmed behålla ansiktet. Ett av de mer känd exemplen möter vi i individen som blir gruppens clown. Att göra just det som man är rädd för att andra skall utsätta en för kan vara ett kraftfullt hinder mot angrepp. Den som på detta sätt ger sig på sig själv allierar sig med det onda som man på detta sätt hoppas att avvärja.
De
flesta försvar fungerar omedvetet men vissa kan också användas medvetet. Det
kan röra sig om en individ som försvarar sig mot något förutsägbart obehagligt
genom att behärska och hålla tillbaka sin lust att skälla tillbaka.
Bortträngning är en form av försvar som handlar om att ”glömma bort” det som t ex är obehagligt. När vi, som i exemplet med skammen här ovan, attackerar andra istället för att möta skammen kallar vi det för projektion. Det är då fråga om att vi flyttar över en stark olustkänsla från oss själva och lägger denna på någon annan istället. Förnekandet är ett annat försvar som bland annat är vanligt vid sorgereaktioner. Förnekandet är en typisk krisreaktion som t ex kan leda till att vi säger ”Nej , det är inte sant att han är död. Det har aldrig hänt!”. I en akut kris kan denna reaktion också vara ett funktionellt skydd mot alltför stor chock och sorg som individen inte orkar släppa fram direkt. Regression är ett annat tydligt exempel på försvar som kan användas. Vi möter ofta detta beteende hos barn som i en pressad situation plötsligt blir väldigt små och kanske t o m börjar tala babyspråk. Regression är vanlig även hos vuxna.
Listan
över exempel på försvar kan göras betydligt längre och skall här främst ses som
exempel på reaktioner, försvar, som vi
människor använder oss av i olika situationer för att avlägsna konflikter från
vårt medvetande. Om konflikten är betydelsefull kan försvaret bli ett hinder
för bearbetning av denna. Vi använder
vanligtvis olika typer av försvar för att skydda oss mot alltför starka känslor
och konflikter. Om vi inte har en tillräckligt starkt utvecklad personlighet
kan dock både den emotionella och kognitiva utvecklingen påverkas menligt. Om försvaren
mot t ex upplevelser av skam får alltför stort inflytande sker oundvikligen en
form av verklighetsförvrängning. Denna kan
leda till att vi ser hot i situationer som inte borde innehålla någon
hotbild. Om förvrängningen är mycket stor så påverkar den vår perception och
motorik. Den påverkar också, i högsta grad, vårt språk och tänkande. Det är
inte ovanligt att individen då fastnar i felaktiga, negativa, automatiska
tankar som därmed styr handlingarna.
Känslorna utgör den motiverande kraften men när dessa inte är i balans blir de lika lätt ett hinder.
Stolthet är motsatsen till att känna skam. Den uppstår ur kombinationen av de positiva affekterna glädje och intresse. Tillvaron består redan från begynnelsen hos barnet av en strävan till utveckling och bemästrande. Det är just i upplevelsen av att lyckas som kompetensglädjen föds. Denna glädje ligger sedan till grund för upplevelsen av stolthet. När denna känsla uppträder så är individen beredd att möta nya utmaningar. Denne är också öppen för att visa upp sig själv. När vi, däremot, skäms så drar vi oss undan och visar varken oss själva eller våra prestationer.
Upplevelsen av att vara stolt främjar påtagligt lusten att lära in nya saker och utvecklas. Den positiva självkänslan är också starkt knuten till individens upplevelse av att vara kompetent. Stolthetens glädje får oss att visa upp oss (D L Nathanson, 1992) medan skammen får oss att vilja bli osynliga. Av detta förstår vi att det är helt avgörande att vi först måste utveckla och befästa den positiva själkänslan. Vägen dit går via upprepade upplevelser av att lyckas. Detta gäller inte minst för de individer som gått vilse i de negativa affekterna med en därtill hörande negativ självkänsla och upplevd skam.
Det är via utvecklandet av självdisciplin som vi får redskap för att möta olika svårigheter i livet. Det är viktigt att vi lär oss att först ta itu med pinan för att därefter belöna oss själva. Inte tvärt om! Detta är det enda funktionella sättet att leva (M Scott Peck, 1989). Man skulle kunna uttrycka detta som att vi inte kan lösa de problem som uppstår i livet på annat sätt än att lösa problemen!
När vi möter en individ med stora inlärningssvårigheter så möter vi också ofta en person som ”fastnat” i affekter såsom kval och pina. Detta är kraftfulla affekter som blir hindrande för lusten att vilja lära och utvecklas. Det är inte alls ovanligt att den ursprungliga grunden till detta ligger i att affekten fruktan fått för stor utbredning. Detta har skett på bekostnad av de positiva affekterna intresse och glädje. Konsekvensen blir att individen utvecklar ett överdrivet stort beredskapstillstånd mot attacker från omgivningen. Många av dessa individer har inte fått uppleva en nära och positiv relation till en närhetsperson.
Ett aggressivt utagerande kan ses som en typ av försvar mot ledsnad och depression till följd av att individen gått miste om något gott som varit positivt i dess erfarenhetsvärld fram till en viss tidpunkt. Det är inte ovanligt att vi möter levnadsöden där individen växt upp under ogynnsamma förhållanden med starka konflikter mellan föräldrarna. Ofta med upprepade skilsmässor och inte sällan också med missbruksproblem.
Artikelförfattare:
Björn Adler & Hanna Adler
Leg psykologer/Leg psykoterapeuter med inriktning
Kognitiv psykoterapi/Specialister i neuropsykologi/
Specialister i klinisk psykologi
Adler, B. & Holmgren, H.
(2000).Utbrändhet: Finns det en väg tillbaka? Svensk
Rehabilitering,2000/03.
Beck, A. (1972). Depression: Causes and treatment. University of Pensylvania, Pensylvania.
Carlsson, H. (1987). Utvecklingspsykologi. Natur och Kultur, Stockholm.
Goleman, D. (1997). Känslans
intelligens. Wahlström &
Widstrand, Stockholm.
Nathanson,
D. L. (1992). Shame and pride: affect,
sex and the birth of the self.
W.W. Norton & Company, New York.Moscope. Nr 3/05, 380-385.
Ratey, J. (1998). Skuggsyndrom. Cura bokförlag, Stockholm.
Scott Peck, M. (1989). Den smala vägen. Hagaberg, Stockholm.
Skårderud, F. (1999). Oro; En resa i det moderna självet. Natur och Kultur, Stockholm.
Stern, D. (1991). Ett litet barns dagbok. Natur och Kultur, Stockholm.
Tomkins, S.
(1962). Affect/imagery/consciousness.
Vol. 1: The positive affects.
Springer, New York.
Tomkins, S.
(1963). Affect/imagery/consciousness.
Vol. 2: The negative affects.
Springer, New York.
Kognitivt Centrum
Huvudkontor:
V Lindviksvägen 8
236 32 HÖLLVIKEN
Mottagning:
Östergatan 2
211 25 MALMÖ
Tel: 040-30 16 80
Telefax: 040-12 64 65
E-mail: kognitivt.centrum@telia.com
Beställning av Affect Scale >>